- Jag har inte haft den bästa natten i mitt liv. Men jag känner absolut att jag hade riskerat min hälsa om jag hade fortsatt på det här viset, säger han till FotbollDirekt.se på torsdagsmorgonen.

Bosse Anderssons 11 år i Djurgården är ett stycke svensk fotbollshistoria.
Som sportchef och med det stora inflytandet har han fått se Djurgården vinna tre SM-guld och lika många cupguld som - allt som allt - ryms inom en fyraårsperiod.

Hur länge har du sett att det här har varit slutet?
- Jag vet inte. Men det är klart att jag mer och mer känt att resan varit på väg att ta slut. Jag har bara försökt vara streetsmart och försökt hitta den rätta tidpunkten.

Vad har varit det svåraste med jobbet?
- Pressen. Pressen att ständigt leverera och att aldrig någonsin kunna stänga av. Det finns hela tiden saker att fundera på och så det här med att alltid vara tillgänglig.

Djurgårdslegendarens ordflöde berör. 
Det är känslomässigt. Det är vankelmodigt. Men där finns också den där tjuriga beslutsamheten som alla gånger är ett måste i det jobb han lämnar i från sig om några veckor. 

- Jag vill få större utrymme för annat och jag har två barn som säger att pappa alltid pratar i telefon. Jag är uppväxt med att jobba i familjens lanthandel och fick tidigt vänja mig vid att jobba stenhårt. I Djurgården har jag velat vara på det viset och jobba lika stenhårt för andras bästa.

- Jag kan bara hoppas att jag bidragit till att göra det bra för många människor jag haft runt omkring mig. Det är i alla fall det jag velat mer än någonting annat. Nu vill jag få göra något nytt. Jag är en entreprenör och har många ideér. 

Åren i Djurgården - vad har gett dig mest?

- Cupguldet 2004. Då var vi uträknade och låg väl nästan sist vid EM-uppehållet. Jag kan säga dig att det blev inget EM-slutspel för mig den sommaren. Vi gjorde en missbedömning av det lag vi hade. Vi trodde det skulle räcka men det gjorde det inte. Men sedan fick vi in nya spelare och det vände.

- SM-guldet 2005 och cupen. Att ta en dubbel bara året efter, ja, det är något av det starkaste jag varit med om.

- Största värvningen? Det är ju ett antal att minnas. Men Andreas Johansson 1999. Det låg bakom ett otroligt tjat och jobb att få honom att lämna AIK för Djurgården i Superettan. Jag är än i dag jävligt glad för att det lyckades.

- Sedan m å s t e jag också få säga alla vänner. Och kanske mest speciellt tänker jag på en sådan som Siv Lundqvist som dog för några år sedan. När hon försvann var det något som dog i klubben. Jag tror hon personifierade Djurgården mer än vad någon kan tro. Där gick en del själ förlorad.

Ola Gustavsson

Redaktionen

redaktionen@fotbolldirekt.se

• Skriv ut
• Tipsa

Dela:

• 
• 
• 
• 
•